I inlägget om min sjukskrivning skrev jag om att jag numera mediterar eller tar en promenad varje lunch i ungefär 10 minuter, för att rensa hjärnan och få egen tid. För att få hjälp att må bättre. Nu är det så att jag inte alltid gör det, ibland prioriterar jag att sitta kvar vid lunchbordet eller att gå och jobba för att hinna lite mer. Jag tror det är dåligt. Tio minuter är ju ingen tid, för att öka mitt eget välmående.
När jag mediterar så gör jag oftast en ’body scan’ eller en friare variant med mycket tystnad. Jag använder Calm-appen, men ska nog kika på alternativ för att få lite nyheter. Nu har jag två dagar gjort en body scan, det innebär att jag går igenom kroppen uppifrån och ner och för varje del noterar hur det känns just där. Det är en guidad meditation, så appen styr mig från kroppsdel till kroppsdel och påminner om att inte döma, bara notera. Tanken med mina stunder är att öva på att fokusera på det som är, och inte massa annat, men jag är extremt dålig på det. Idag hörde jag inte ens förrän vi redan var vid armarna, då hade jag i huvudet gått igenom lite julfestplanering, politikdokumentet från igår och lite jobblösningar.
Att fokusera på andning, att vara i andningen, det är det jag vill uppnå, för att inte ryckas med i stressade tankar. Men när tankarna och projekten är så roliga och peppande så är det svårt att ta tid att öva. När tankarna är jobbiga och orken tryter är det istället svårt att fokusera på lugnet. De här senaste dagarna har jag mått otroligt bra, känt mig alldeles knasig inuti (Det kan eventuellt synas i Om mig som jag uppdaterade igår, fick sån inspiration när jag läste om Fanny på lesscarbs.se i onsdags så jag snodde lite, idéer alltså.)
En annan sak som är svår med meditationen är att jag inte riktigt erkänner att jag gör det. Jag gör det på lunchen i ett avskilt rum, och har inte sagt till nån vad jag gör. Jag gör det inte hemma, eller på helgerna. På nåt sätt får det inte ta plats, och det ska jag försöka ändra på. Eftersom jag vet att:
* det ger mig ork
* det ger mig insikter om hur jag mår
* det är att prioritera mig själv
Jag vet det intellektuellt, men ändå. Det är inte lätt att införa nya vanor.
Jag läste för ett tag sen om en människa som tvingat sig att bada varje dag under ett antal månader, och sen inte kunde vara utan det. Det blev en positiv vana till slut. Det är något sånt jag måste ordna till.
Tvång tills jag gör det automatiskt.