Jag är förundrad över att diskussionen om en försäkring från samhället på allvar förs med individens upplevelser som enda argumentation. Nu senast var det krönikan Vi skulle aldrig dela lika på föräldraförsäkringen i Expressen som fångade min uppmärksamhet. Den behandlar ett speciellt fall. Nämligen skribentens personliga erfarenheter av just sin familj. Det är självklart inget underligt perspektiv. Men om vi lyfter blicken från de enskilda fallen först, och tittar på det samhälle vi lever, och även funderar på hur vi vill ha det.
Det samhälle som jag ser som feminist, och givet bland annat SCBs statistik, ser kvinnan som den främsta föräldern och mannen som en bonus. Vi har kommit långt, men fortfarande ser det övervägande ut så här. Kvinnorna vabbar mest, tar ut mest föräldradagar och är de som oftast går ner i tid under småbarnsåren. Kvinnorna sköter finkläderna, flätorna, nya stövlar och kalasinbjudningar. Mammor ses fortfarande som högre risk att anställa eftersom de har högre frånvaro, kvinnor i stort eftersom de kanske kommer att skaffa barn. Detta gäller inte i samma utsträckning för pappor, och inte alls för barnlösa män. Det är fortfarande uppdelat i flick- och pojkleksaker fast vi tänker att vuxna kan ’leka’ med samma oavsett kön. Kvinnor är överrepresenterade i utmattningsstatistiken. De har lägre lön och sämre pensioner. Det är fortfarande vanligt att säga att mannen ’hjälper till’ i hushållet. Det gemensamma hushållet. En vuxen person. Jag är mållös.
Så ser samhället ut. Men så vill vi såklart ha lyckliga familjer som skaffar lyckliga, duktiga barn och får vårt samhälle att växa, eller? Då måste föräldraskapet vara viktigt, för alla inblandade, och samhället måste visa att det handlar om individens ansvar och individens förmån, inte familjens. Föräldraförsäkringen är ett privilegium som samhället använder för att föräldrar ska kunna vara hemma med sina barn.
Jag vill ha ett samhälle som ser båda föräldrarna som likvärdiga, och självklara. För att få det måste även föräldraförsäkringen visa på detta. Varje förälder är lika viktig för barnet och ska få samma förutsättningar att vara hemma. Om en familj väljer ett annat sätt så är det helt fritt, men samhället måste inte sponsra detta.
Sen finns det självklart fall speciella fall där vi måste göra undantag. Där den ena föräldern kanske inte är lämplig på grund av våld, eller där den ekonomiska situationen gör det olämpligt för barnens skull. Men där har vi redan problem som inte ska lösa med hjälp av föräldraförsäkringen utan på helt anda sätt.
Det finns många fler som argumenterar kring individualiserad föräldraförsäkring, här kommer några som jag gillar:
Bästa jämställ vardag har skrivit bland annat dessa två: http://www.jamstalldvardag.se/2016/09/10/tummen-upp-for-jamstallt-foraldraskap-varfor-vi-inte-ska-vanta-42-ar-till/
http://www.jamstalldvardag.se/2017/02/16/om-ovantade-allianser/
De fina hetero-männen som fortfarande ’hjälper till’ hemma skriver Sandra Dahlén om i Feministiskt perspektiv.
Kommunal pressar LO i http://www.expressen.se/debatt/lo-maste-krava-delad-foraldraforsakring/
Lite forskning finns självklart
https://vetenskapsgrund.wordpress.com/2014/10/02/argument-for-individualiserad-foraldraforsakring-fordjupning-och-kallor/
Jag kan tipsa om att det är bättre för i princip alla. På slutet finns även en klockren dikt av LenaMaria Smith som beskriver alla argument som den enskilda familjen kan ha till varför det i just deras fall är bäst att mamman är hemma mest.
Sen finns det flera debattörer som inte håller med, men de får ha sina länkar nån annanstans.
KRAM