Mina tankar om det som ligger närmast hjärtat, eller pannloben.
Det här är en bra text. Jag skulle vilja bli bättre på att ta till mig sånt här. Delar vidare iaf.
”Om helgen inte räcker för återhämtning så är du på väg mot utbrändhet.”
http://www.dn.se/ekonomi/tidiga-varningssignaler-pa-utbrandhet/
Själv slutade jag med mina båda körer, när kroppen sagt ifrån med tre veckors förkylning. Sen gick det i nåt år till. Och som sagt, två rejält jobbiga händelser triggade antagligen min sjukskrivning.
Det stämmer ganska väl med artikeln det med.
Alltså, jag är så trött på att vara trött. Ofta har jag känt att det är på väg åt rätt håll, men det är längesen nu. Jag gör mina 60 timmar på två veckor och dimper ner i supertrötthet med jämna mellanrum. Igår sprang jag en kort stund, för att hjälpa huvet slappna av, men idag är det lika tungt som vanligt.
Visst, lite förkylningssymptom i veckan, men inga kvällsaktiviteter eller annat speciellt. Och ändå lyckas jag inte öka energinivåerna.
Jag undrar om ett fixt schema för allt hushållsarbete skulle hjälpa, så det inte behöver lagras i minnet. Men det verkar så tråkigt. ”Tvätt: måndag och lördag, storkok: söndag,…”
Jag har försökt det med träningen, men jag måste vara flexibel också, det dyker ju alltid upp nåt att ta hänsyn till.
Nu klockan elva på lördag fm sitter jag i köket, alla har ätit frukost, en tvättmaskin går, två barn spelar mine craft, ett leker med mormor och dockan, alla barn ska fixa lunchen, inga måsten just för dagen, men mycket som skulle kunna tas tag i.
Jag har ont i huvet, pirrande känsla i läpparna, trötta armar och dåligt med lust.
Kram
Source: oldblogg
Så himla bra skrivet. Mekanismerna bakom och vad jag gjort som borde tänt massa varningsklockor vill jag återkomma till nån gång. http://niklasnygren.se/utmattningssyndrom/utmattningssyndrom/
En liten irriterande förkylning ger som symptom, som lite halskli, lite snorproduktion, tungt huvud. Ni vet hur det känns. Undrar om det bryter ut nåt? Men ihop med den här utmattningen som jag har liggandes ’i botten’, så försvinner all energi totalt. Jag vill träna, men vågar på sin höjd ta en lite längre promenad på väg hem från skolbusslämningen. Jag orkade inte ens borsta tänderna igår utan låg i sängen med kläderna på tills alla barn sagt god natt och sen klädde jag av mig i en hög bredvid sängen och somnade ungefär direkt. Vaknade onödigt tidigt, men inte är jag pigg för det. Extra hungrig, jag har ätit både frukost och nyss fika, och annars mest legat ner. När jag satt upp och fikade snurrade huvudet. Jag har både raggsockar och en extra kofta, Fortsätt läsa ”Att vara sjuk, som sjuk”
Första dagen
Det var en söndag i april 2015 som jag vaknade och allt kändes bedrövligt. Jag ville inte gå upp ur sängen, jag var sur, tvingade i mig frukost och gick och la mig igen. ”Imorgon kommer barnen jag måste handla”, var den dominerande tanken. Jag och M var i hans lägenhet och det enda jag kunde uttrycka var att jag måste hem. Han trodde jag var sur på honom och muttrade ok. När vi så gick till dörren för att åka brast det. Jag skrek-grät ”jag orkar inte” och rusade till sängen, kastade av mig glasögonen och bara grät och hulkade. M kom efter och låg och höll om mig tills jag kunde andas ordentligt. Han säger att jag var helt vit om läpparna och han försökte få i mig yoghurt, men det ville jag inte. För mycket kolhydrater, ha ha. Vi tänkte att vila är bra, så lite slummer i soffan, lunch, och en ihopkämpad inköpslista senare tog vi oss via affären hem till huset.
Första veckan Fortsätt läsa ”Min sjukskrivningsberättelse”