Jag går mot ett möte
Allt är okänt utom tid och plats
Är jag beredd?
Det jag vet är att jag kommer vara förändrad efteråt.
För det är det möten med människor gör.
Mina tankar om det som ligger närmast hjärtat, eller pannloben.
Jag går mot ett möte
Allt är okänt utom tid och plats
Är jag beredd?
Det jag vet är att jag kommer vara förändrad efteråt.
För det är det möten med människor gör.
Underligt hur det är ibland. När en är fokuserad på något speciellt dyker det upp flera saker inom samma tema. Just nu är det mycket om mitt mående, som jag funderar på. Och min kapacitet inom olika områden. Dessutom har jag fått avslag på min överklagan från försäkringskassan, så även hela systemet funderar jag en hel del på. Som på beställning dyker då två väldigt bra texter upp från olika håll.
Ge hjärnan medveten hjälp att bryta onda cirklar diskuterar utifrån en avhandling om kvinnors psykiska ohälsa vilka metoder vi kan ta till för att sakta träna upp de funktioner som försvunnit vid insjuknandet. Jag känner igen mycket om hur funktioner i pannloben tagit stryk och sakta behöver övas upp igen. Jag har fortfarande problem med mycket och snabb ny information. Planering måste jag vara noga med, sitta ner och ta mig tid. Kolla busstider och skriva ner logistiken till exempel.
Jag är förundrad över att diskussionen om en försäkring från samhället på allvar förs med individens upplevelser som enda argumentation. Nu senast var det krönikan Vi skulle aldrig dela lika på föräldraförsäkringen i Expressen som fångade min uppmärksamhet. Den behandlar ett speciellt fall. Nämligen skribentens personliga erfarenheter av just sin familj. Det är självklart inget underligt perspektiv. Men om vi lyfter blicken från de enskilda fallen först, och tittar på det samhälle vi lever, och även funderar på hur vi vill ha det.
Det samhälle som jag ser som feminist, och givet bland annat SCBs statistik, ser kvinnan som den främsta föräldern och mannen som en bonus. Vi har kommit långt, men fortfarande ser det övervägande ut så här. Kvinnorna vabbar mest, tar ut mest föräldradagar och är de som oftast går ner i tid under småbarnsåren. Kvinnorna sköter finkläderna, flätorna, nya stövlar och kalasinbjudningar. Mammor ses fortfarande som högre risk att anställa eftersom de har högre frånvaro, kvinnor i stort eftersom de kanske kommer att skaffa barn. Detta gäller inte i samma utsträckning för pappor, och inte alls för barnlösa män. Det är fortfarande uppdelat i flick- och pojkleksaker fast vi tänker att vuxna kan ’leka’ med samma oavsett kön. Fortsätt läsa ”Individuell föräldraförsäkring”
Jag ser, min hand som pendlar vid min sida
Jag hör, väskans rem knarra
Jag känner, grus under skons sula
Jag går!
Jag ser, solen glittra i min glasögon
Jag hör, fåglarna sjunga
Jag känner, morgonluften mot min kind
Det är vår!
Jag ser, barn gå över gatan
Jag hör, en hund skälla
Jag känner, min halsduk runt nacken
Jag är här!
Nu
Jag har ett gäng självhjälpsböcker liggandes bredvid sängen. Ibland slår jag upp en av dem och läser några tips. Ibland slår de an något. Och ibland, som just nu, har jag dessutom tid, lust och ork att ta till mig ett ordentligt.
Från Lösningar på livspusslet:
153. Föreställ dig det liv du vill ha. Om du bestämde allt här i världen – hur skulle ditt enklare liv då se ut?
Bra tankeövning tänker jag. Både för vardagen och i större sammanhang. Hur skulle det vara om jag fick bestämma?
Jag börjar med livet här hemma, min vardag, mina helger. I solen, med en kanna te och fröknäcke med ost blev det en lista. Den växte sakta, men är nu rätt lång. Jag var på en bra föreläsning igår (med NjutaMera) som var upplagd runt ett dagsschema, och jag tänker försöka mig på att kopiera det. Inte schemat, men idén. Givet en lista med massa önskningar om mitt vardagsliv, vad ger det för ideal dag. Eller det blir nog flera. Det ska bli spännande att se hur långt ifrån verkligheten de är. Och vad är vitsen med varje del i schemat.
Fortsätt läsa ”Tips 153. Om jag fick bestämma, vardagsversionen”
Jag är feminist!
Jag vill att det ska synas i min vardag. Jag hoppas att det gör det. Att jag inte fastnar i invända mönster och föreställningar, utan reflekterar och agerar medvetet. I mitt arbete i F! är det på nåt sätt enklare, för det är stora frågor, viktiga. Våld i nära relationer, anti-militarism, anti-rasism, sextimmars arbetsdag, miljö och naturmedvetenhet, en likvärdig skola för alla och så vidare.
Men hur märks dessa frågor i min vardag? Hur uppfostrar jag mina barn till feminister, hur visar jag min omgivning vad det innebär, mina kollegor, släktingar och vänner. Jag vill ju visa världen att feminism är det enda vettiga om vi ska få en bättre värld. Då räcker det inte att skriva debattartiklar och hålla styrelsemöten och prata med andra feminister. Jag måste leva som jag lär. Såklart! Det ska ju alla göra.